Under tiden...
Nathalie
Polisen som sa nej
Idag var det dags att göra anspråk på denna för spanjorerna så förfärligt viktiga sifferkombination. NIE-nummer. Efter att ha köat oss fram till polisstationens ingång och försäkrat oss om att vi kommit rätt blir vi skickade till bord nummer tre. Där möter vi en señora som varker stjälper eller hjälper oss. Vi får en ny adress nedklottrad på ett papper och hon skickar iväg oss. Spaniens nya landsslogan: välkommen till omöjligheternas land. Utan NIE och utan humör traskar vi moloket ner för Passeig de San Joan. Det besvärliga när jag och Ida är ute och går är att vi alltid tappar bort oss. Plötsligt kan vi stå i en vägkorsning tre gator för högt upp, eller så enkelt som utanför fel port. Men inget ont som inte för med sig något gott. Under dessa irrtåg brukar vi hitta andra saker. Sådant man inte visste låg precis i närheten. Därför sprang vi idag på La Sagrada Familia när vi egentligen försökte hitta hem. Vi kikade på byggnaden ett tag. Konstaterade att den var ganska vacker. Handlade ett vykort i endast småmynt. Gick hemåt. Staden kokar lite idag. Champions League-matchen skakar såväl lokala som invånare av turistisk natur. Självklart ska även vi titta. Men nu ska vi gå och hälsa på frukthandlaren. 
Såhär glad var Ida när vi äntligen hittade ett lunchställe i Gracia. Vi beställde en vegetarisk paj. Det visade sig senare att den innehöll bacon.
Kelly
Konsten att vaska
1) Vattnet har bestämt sig för att slå permanent läger i diskhon
2) Våra strumpor blev till vågoffer
3) Någon har ätit megamycket spaghetti
Vaskar är som trasiga cykeldäck. det vet väl alla.
Det gäller bara att lokalisera läckan.
Efter att ha plockat isär vaskens samtliga rör och låsringar nådde vi insikten. Det var minsann vasklåset som gäckade vårt intellekt.
Dessvärre hade den som skruvat åt locket föregående gång lika hög IQ som skonummer. Vi suckade en gång och bestämde oss för att gå vidare med våra liv.
I sorgen över vår inställda middagssupé fanns det inget att göra förutom att traska iväg till närmsta Burger King. Eller Big Burger. Det sägs att det hette så förr i tiden.
Nämnvärt är att problemet nu är åtgärdat. Vår landlord svängde förbi med ett fast handlag och en gammal t-shirt. Det verkar som om det där med verktyg inte går hem i spanien. Inte städdon heller för den delen. Men vem behöver en dammsugare när Harry Potter har lärt oss att det enda vi behöver är en kvast?
Kelly
Den generella idén
Det fanns någonting inom oss som fattades. Det fanns någonting som låg och irriterade. Lite sådär som när man väntar på att stickan man fick i fingret på träslöjden ska krypa ut ur yttervävnaden. Därför har jag idag skapat vad som kommer att bli den mest ultimata informationskällan genom tid. Man kan nästan kalla den ett interaktivt upplevelsecenter. Nog med fina ord. Rätt och slätt kommer texterna ni finner här att handla om hur det är att släpa hem matkassarna från en avlägsen mataffär, upplevelsen att studera och förinta kackelackor - simultant, men kanske mest hur det är att flytta till kataloniens kanske mest dramatiska gränd. Där har vi det. Jag presenterar stolt, utan förtexter och knarriga regissörnamn: Barcelona.
Kelly
